Djuren vid stängslet

Jag går runt hörnet bakom butiken och märker hur ljudet förändras. Inne i lanthandeln är allt färg, hyllor, scanner och stillsam ordning. Här ute tar vinden över. Gräset. Stängslet. Och blicken från ett djur som verkar ha bestämt sig för att jag är sen till ett möte jag inte visste att jag hade.

På Margaretelund finns getter och gutefår. Getterna heter Britt-Marie, Isabella, Thunder och Getrud – fyra personligheter med mer självförtroende än de flesta människor man möter före lunch. De har förstås en hage. Men getternas relation till stängsel är mer filosofisk än praktisk. De stannar där för att de vill. Vill de inte, går de ibland ut, mest för att visa att de kan.

Då kan man ofta tala dem tillrätta. Det är inte säkert att de lyder, men det är tydligt att de uppskattar själva samtalet. Och har man tur går de hem igen med en min som säger att allt detta var deras idé från början.

Fåren är av rasen gutefår: svarta, hornprydda och betydligt mindre intresserade av mänskligt småprat. Många besökare blandar ihop dem med getterna, just för hornen. Men gutefåren bär på en annan sorts pondus. De är uråldriga i uttrycket, nästan som små landskapsväsen med ull.

Och så finns Jerry. Jerry är flaskbagge och vet inte riktigt att han är ett får. Han är dessutom lite rädd för får. Under sina första veckor i livet bodde han i Emelie och Alexanders sovrum och fick mat ur nappflaska. Det sätter spår. Jerry verkar fortfarande misstänka att hans flock egentligen består av människor som råkar passera Margaretelund.

Djuren är inte här som dekoration. De håller markerna öppna och vackra, betar där maskiner hade varit klumpiga och bidrar till biologisk mångfald. Getter och gutefår är effektiva skogsmaskiner – men med blick, horn, vilja och en viss tendens att förhandla om arbetsvillkoren.

Det finns också en allvarligare sida. Hagen är ingen djurpark. Man tittar gärna genom stängslet, men går inte in. Baggarna är stora och starka, och om de bestämmer sig för att stångas kan de vara farliga. Skulle någon av djuren stå utanför hagen får man gärna ringa numret vid butiken, så kommer Emelie eller Alexander och talar allvar med dem.

En sak är också värd att säga: Margaretelunds ostar görs inte på får- eller getmjölk, även om många tror det. Djuren hör till platsen på ett annat sätt. De gör landskapet levande. De gör besöket mindre polerat och mer sant. Och de påminner om att en gård inte bara är något man besöker. Den är något som pågår.

“Getterna stannar i hagen för att de vill. Vill de inte, går de ut.”