Vi köpte en gård för att kunna bygga ett mejeri

Det börjar inte med bygglov, ritningar eller långa kalkyler. Det börjar i ett kök.

När Emelie och Alexander började göra ost hemma var det inte för att bygga ett besöksmål i skogen eller skapa en lanthandel som människor skulle vallfärda till. Det var mycket enklare än så. De ville göra god ost. Riktig ost. Ost med personlighet.

Men ganska snart blev hemmaköket för litet för drömmen.

För att kunna ta nästa steg behövdes ett mejeri. Inte i teorin, utan på riktigt. En plats där osten kunde få växa upp, där hantverket kunde få ta plats och där arbetet kunde bli hållbart. Därför började de leta efter en gård med mark nog att bära ett nytt bygge. När Alexander fick syn på en fastighet i närheten tog han kontakt med ägaren och frågade helt enkelt om den gick att köpa.

Det gjorde den.

Och där, i det som senare skulle bli Margaretelund, började nästa kapitel.

Först kom gården. Sedan växte allt annat.

Mejeriet var alltså själva anledningen till att gården köptes. Men som så ofta på Margaretelund höll sig inte verkligheten riktigt till planen.

Samtidigt som mejeridrömmen tog form började människor leta sig till osten. Kunder knackade på hemma i Björkenäs och frågade efter Eldost. Det fanns redan en rörelse, en nyfikenhet, en efterfrågan. Tanken på en liten ostbod växte fram, mest som en praktisk lösning.

Men små idéer har en märklig förmåga att växa här ute.

Ostboden blev en lanthandel. Lanthandeln blev ett utflyktsmål. Och mejeriet, som var skälet till att allt en gång började, blev hjärtat i den plats som så småningom tog form runt osten.

“En ost ledde till ett mejeri. Ett mejeri krävde en gård.”

De byggde själva. Nästan allt.

År 2022 satte bygget igång. Inte symboliskt. Inte försiktigt. På riktigt.

Från de första pinnarna som markerade var grunden skulle stå till den sista nockpannan gjordes i stort sett allt med egna händer. Det handlade inte bara om att välja material eller samordna hantverkare. Det handlade om att faktiskt bygga.

Väggar restes. Takstolar kom på plats. Virke bars, kapades, mättes, riktades och skruvades. Grunder förbereddes. Avlopp drogs. Isolering sattes. Innerväggar byggdes. Inredning monterades. Det som senare skulle se självklart ut började som lera, vattenpölar, grus, regn och ändlösa beslut.

När butiken byggdes fanns det inte ens el på gården.

Det låter nästan som en överdrift, men det är sant. Sågar och skruvdragare gick på batteri. Mycket annat fick göras för hand. Det fanns stunder då projektet måste ha framstått som fullständigt orimligt: att stå långt ute i skogen och spika upp en stor butik med egna händer, samtidigt som man försöker driva företag, göra ost, sälja på marknader och få vardagen att fungera.

Många gånger hann tanken ifatt dem: Vad tusan håller vi på med?

Ost såldes först. Byggmaterial köptes sedan.

Banken var inte särskilt intresserad av att tro på projektet.

Så Emelie och Alexander gjorde det de redan kunde: de åkte på marknader och mässor, sålde ost och köpte byggmaterial för pengarna. Projektet växte bokstavligen fram bit för bit, finansierat genom arbete, envishet och en ovanligt hög tolerans för osäkerhet.

Samtidigt fick de också viktiga bidrag från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. Det stödet blev avgörande för att kunna genomföra investeringen fullt ut. Men bidragen byggde inte huset av sig själva. Det gjorde Emelie och Alexander – med hjälp av familj, vänner, envishet och fler arbetstimmar än de nog i efterhand kan räkna.

Minusgrader, blåst och ett tak som måste på

Vissa byggdagar verkar ha etsat sig fast mer än andra.

Som när väderomslaget kom krypande, vinden tog fart och taket måste bli klart innan regnet. Eller när de låg uppe på byggnaden i minusgrader och försökte få vindpappen att stanna där den skulle. Eller när marken förvandlades till lervälling och allt tog dubbelt så lång tid som man hoppats.

Byggandet var aldrig romantiskt i stunden. Det var kallt, tungt, opraktiskt och ibland ganska absurt.

Och ändå fortsatte de.

Kanske för att det fanns en riktning. Kanske för att osten redan fanns där och krävde sin plats. Kanske för att vissa projekt, hur osannolika de än verkar, blir omöjliga att släppa när man väl börjat.

Ett hus som bär mer än varor

I december 2024 öppnade butiken.

Det som i början bara varit en idé – eller kanske snarare en envis rörelse framåt – stod då färdigt som en verklig plats. Inte bara en byggnad, utan ett rum för allt det som Margaretelund har blivit: ostarna, mathantverket, människorna, berättelserna och känslan av att något oväntat finns gömt i skogen mellan Nässjö och Eksjö.

När man kommer dit idag är det lätt att se en färdig butik, ett mejeri, en gård med djur och en plats att stanna till på. Det som är svårare att se är alla de timmar som sitter i väggarna. Allt det där som inte syns när färgen torkat och hyllorna kommit på plats.

Kanske är det därför berättelsen om Margaretelund också är en berättelse om arbete. Inte som slogan, utan som verklighet.

En ost ledde till ett mejeri. Ett mejeri krävde en gård. En gård blev en lanthandel. En lanthandel blev ett utflyktsmål.

Och någonstans längs vägen byggdes allt det där med egna händer.